Min morfar
Det var faktist svårt att säga hej då igår till alla speciellt till min morfar. Min morfar har alltid varit tuff och inte vissat så mycket känslor. Det var så han blev uppväxt han är man han ska inte visa känslor, han ska bara leverera mat till bordet och jobba hela dagen lång. Men när jag var i Chile fick jag ett halsband av honom med ett kors som jag bärt varje dag. Jag blev så glad när jag fick det, för att jag vet att den betyder jätte mycket för honom. Han är jätte troende och han fick korset vigd av en colombiansk nuna och han har använt halsbandet varje dag. Men en ikväll när något hemskt och tro värdigt som inte är värt att nämna hända mig, sa han till mig att bära den varje dag och varje gång jag var rädd så skulle jag hålla i den och be till gud och sen gick han. Då märkte jag att han verkligen brydde sig och att det är han sätt att säga jag älskar dig och vill inte att du ska vara rädd.
Och den 8/2 kom min morfar hem till min moster i reñaca. Och alla blev förvånade för att hans koncept är som man att han aldrig lämnar sitt hus. För att han måste ta hand om den så att ingen rånar och så måste han ta hand om sina husdjur. Speciellt sina hundar som han tar hand om sina barn. Han kom ditt umgicks med alla, åt med oss och var faktist glad och tittade inte alls på klockan. Då märkte vi att klcokan var 22.00 och det var bäst för honom att röra sig hem. Det var då det blev dystert. Han tog mig på handen och sa hej då hoppas, du får en bra resa och låt gud vara med dig. Jag kramade honom, viskade i hans öra jag älskar dig morfar. Han kramade mig för första gången jätte hårt och sa till mig jag älskar dig och så gick han och jag såg att han slog sig mot bröstet . Och då vänder han sig om och säger hej då i just det ögonblicket ser jag att han ögon var helt tårfyllda. Ni anar inte vad rörd jag var och hur svårt det var för mig att säga förväl. Jag vet ju inte när jag kan åka tillbaka och om vi någonsin kommer ses igen.
