Marcela Paz

Idag så kom det lite tårar, när min mami innan hon tog flyget kramade om min morfar som fast han är sjuk tog sig till flygplatsen. Alla vi visste att i den sekunden kunde det vara sista gången dom sågs. Jag har turen som kommer kunna umgås med honom i ungefär 2 veckor till. Men sen vet jag inte om jag träffar honom igen eller när jag kan åka hit. Det är så synd att Chile ligger så långt bort och att resorna är så dyra. Allt hade varit annorlunda om vi hade bott närmre. Men jag skulle inte heller kunna tänka mig att bo i Chile. Sverige har blivit mitt hemland och jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Man har vant sig med det livet och sina saker.